Jag har länge tänkt att jag skulle dela med mig av mina personliga erfarenheter av att börja spela musik och hur det var (och är) att bryta normer inom det området. Efter att ha hållit på med musik i snart 20 år (mer än halva mitt liv) så känns det som att det är dags att blicka tillbaka och se vad som har hänt på vägen. Under förkonferensen till den nationella genuskonferensen G14 som hölls här i Umeå i höstas blev jag ombedd att berätta om på vilka sätt jag har utmanat makten inom kulturområdet. Här kommer min berättelse från den gången (något omarbetad för att passa i skriftligt format):
När jag växte upp hade jag länge inga som helst tankar på att hålla på med musik. Jag hade spelat lite piano i unga år, men det rann ut i sanden. I högstadiet var jag fast övertygad om att musik – nej det var inget för mig. Jag hade ju ingen talang. Jag var inte en MUSIKER.
Varför tänkte jag så då? Jo det var bara att titta på högstadiets musiklektioner som bekräftade denna slutsats på många sätt. Killarna spelade instrument som trummor, bas och gitarr. Tjejerna sjöng och spelade möjligtvis keyboard. Med fusklapp så vi slapp tänka på ackorden. Det här var aldrig ett val. Uppdelningen efter kön ifrågasattes aldrig. Inget tal om att alla ska prova allt. Det går att jämföra med om vi bara hade fått lära oss vissa tal och inte andra på mattelektionerna. Men det ansågs helt normalt.
Mina värsta stunder var när jag tvingades sjunga. Jag gillade aldrig att sjunga. Men sångnormen för tjejer var (och är fortfarande) oerhört stark. Eftersom att jag var tjej och inte duktig på och eller intresserad av att sjunga så var slutsatsen solklar: jag var inte bra på musik. Så begränsad var den lilla låda som jag och de andra hade att röra oss inom för att passa in i normen.
I gymnasiet rörde jag mig i punkkretsar och helt plötsligt spelade alla i band. Det vill säga alla killar. Det här var Umeå på tidigt 90-tal, hardcorens storhetstid. Hardcoren var progressiv på många sätt, men gick inte så långt som till att på allvar släppa in några tjejer. Jag och några kompisar ledsnade på en tillvaro där vår roll på sin höjd var att vara någons flickvän som fick hänga med på fester i replokalen. Ingen trodde ju för en sekund att VI spelade i något band.
Så vi började med att hitta på. Vi hittade på att vi hade ett dödsmetallband som hette Brudjävlarna. Det väckte stort intresse. Efter något halvår blev det så jobbigt att hitta på bortförklaringar till varför vi inte hade någon demo att vi bestämde oss för att faktiskt lära oss att spela. Vi lärde oss själva att spela hemma i mina föräldrars källare, det tog ett par år innan det var lyssningsbart och på den vägen är det.
Känslan av att avvika från normen har återkommit många gånger under de här åren. Under en period spelade jag i ett band med två andra tjejer och en kille. Vi blev ändå kallade tjejband. Och jag kunde se exakt hur olika jag och killen i bandet blev behandlade utifrån kön. En gång spelade vi på en festival där vi som vanligt var de enda tjejerna bland kanske 20 band. När jag stod och stämde min bas med en stämapparat undrade den manlige teknikern om jag behövde hjälp med att stämma. När jag skruvade på förstärkaren för att ställa in ett ljud jag gillade så undrade han förvånat om jag ville ändra på ljudet. För att därefter säga till killen i vårt band, som också stod och ställde in sitt ljud, att ”det där kan ju du bättre än jag”. Festivalens arrangörer uttryckte också efter vår spelning ett förvånat: ”Men ni var ju riktigt bra!” Som att de inte hade räknat med att tjejer kunde vara bra på musik. Som att de hade bokat oss som ett tjejalibi.
Frustrationen över särbehandling och bristande respekt ledde till mitt engagemang för jämställdhet inom musikvärlden, ett engagemang som jag haft i princip lika länge som jag spelat musik. Jag var med och bildade den feministiska musikföreningen She’s got the beat för snart 15 år sedan. Det var tillsammans med ett annat band med tjejer som repade i lokalen bredvid oss och anledningen var att vi upplevde att vi var helt ensamma som tjejer som spelade musik i Umeå. Detta var alltså i slutet på 90-talet, inte så länge sedan. Inom musiklägret Popkollo, som She’s got the beat arrangerar och som min kollega Kicki tog hit till Umeå som den andra Popkollo-staden i Sverige någonsin 2005, har jag jobbat i många år med att ge unga tjejer det jag aldrig fick i deras ålder. En självklarhet i att de kan spela instrument, spela i band och skriva låtar oavsett deras kön. Musiken sitter inte i könet!
Att jämställdhetsarbetet inom musik i högsta grad fortfarande behövs får jag ofta bevis på. I somras berättade till exempel en av Popkollo-deltagarna en historia som mycket liknar det jag var med om på den där festivalen för många år sedan. Någon som inte trodde att tjejer kan spela instrument eller förstå teknik. När jag har blivit äldre har jag märk att jämställdhetsinsatser för vuxna kvinnor som vill satsa på musik saknas. Det är så klart jättebra att satsa på ungdomar, men vad händer efter 18? Det är inte som att det blir mindre ojämställt då. Det finns för övrigt knappt någon enda kvinnlig musiker som håller sig verksam efter 40 års ålder. Det är en av alla saker jag skulle vilja ändra på.
Spektakelbloggen 