Firar två dygn som snusfri precis i detta nu och det är ingen lek kan jag säga. Natten bestod av ”somna djupt – drömma stressdrömmar – vakna med hjärtklappning”, en process som upprepades konstant till dess att jag vaknade i morse totalt deprimerad. Om jag trott att jag varit vemodig tidigare i livet så är det inget mot för nu, jag skulle kunna börja gråta exakt vilken sekund som helt HELT UTAN ANLEDNING. Jag funderar på om det är så här det känns att vara gravid. Kroppen gör ont och känns konstig, jag kan inte sova och jag vill gråta hela tiden.
Träffade min vän Lotta som har varit snusfri sedan början av maj. Hon kände igen alla symptom. Och när jag dessutom började bli okontaktbar och gäspa nu vid 20-snåret så pekade hon ut ett till: oändlig trötthet. Hon menade dock att det faktiskt blir bättre med tiden. Jag får väl tro henne på orden. Går och lägger mig till dess.
Spektakelbloggen 
1 kommentar (+lägga till din?)